Är ni redo?
Kvart i åtta på kvällen styrde Nina stegen mot Blå rummet i stadens bibliotek. Vägen dit var utstakad med flera små blå skyltar med pekande pekfingrar, som om vägen dit varit långt mycket mera svår och labyrintartad än den i verkligheten var. "Uppför trappan, första dörren till vänster..." hade fungerat lika bra.
Nina hade inte berättat för vare sig sin syster eller någon annan om sina planer. Hon varken kunde eller ville förklara för någon varför hon gick hit.
Hon gick in i lokalen med långsamma steg och såg sig runt efter någon plats att sitta. Det fanns gott om tomma stolar i rummet, verkade inte som om kvällens föreläsning skulle dra till sig mängder med åhörare.
”Bra eller dåligt?” tänkte hon för sig själv medan hon lite neutralt satte sig på en av stolarna ungefär i mitten av rummet, medan hon förstulet betraktade en liten grupp människor som stod och pratade bredvid podiet.
En av dem, en medelålders kvinna med långt mörkbrunt hår och en vacker grön sjal över axlarna, pratade intensivt och gestikulerade yvigt med sina händer. Bredvid henne stod en man och lyssnade med lätt rynkad panna och irriterad min. En yngre man stod där också, och verkade slänga in korta frågor då och då och bredvid honom stod en äldre kvinna och liksom betraktade de övriga med en aning road min.
”Jag undrar vem som är föredragshållaren? Måste vara någon av dem? tänkte hon. Hon lät blicken vandra vidare till sina med-åhörare som samlats på stolarna runt om henne. Det var en rik blandning av yngre och äldre, några som såg helt vanliga ut men även ett gäng tonårstjejer som med hela sitt yttre skrek ut att ”de var annorlunda och stod för det och jävlar anamma den som vågade ifrågasätta det”. Hon tittade bort, vågade inte riskera att provocera någon.
Medan Nina väntade på att det hela skulle börja kände hon att hon sakta började ifrågasätta varför hon egentligen var där. Incidenten tidigare på dagen försökte hon både förtränga och bortförklara, förmodligen en effekt av syrebrist och trötthet kombinerad med stress. Men faktum kvarstod; hon behövde lite hjälp med att hitta vägen i sitt liv och det kunde ju aldrig skada att ta reda på om detta var något att använda sig av.
Två stolar bort satte sig en ung man just ner. Hon sneglade lite på honom i smyg.
”Hmmm, snygg faktiskt. Åtminstone i profil... undrar hur han ser ut fr... shit!!” Hon vände snabbt bort blicken när han vände sig mot henne, men hann ändå känna hur han tittade rakt på henne. Brännheta kinder. Kolossalt moget, säkert värsta pubertetsrodnaden ända ner på halsen! Bistert bet hon ihop käkarna och stirrade envist rakt fram på den ensamma stolen på podiet rakt fram.
- Jaha, allesammans! Välkomna hit! Vad roligt att se så många här i kväll!
Den äldre kvinnan från ”prat-gruppen” hade ställt sig nedanför podiet och klappade hårt i händerna en gång för att fånga allas uppmärksamhet. Det lågmälda sorlet i rummet tonade bort och alla tittade förväntansfullt på henne.
- Ikväll ska vi fördjupa oss lite i ett ämne som vissa kan tycka är väldigt kontroversiellt, medan andra tycker det är spännande. Vissa tycker det är humbug, och åter andra är förvissade om att det som sker är på riktigt. Somliga är bara nyfikna. Jag är nog en av dem.
Hon log och vände sig mot den yngre mannen i det lilla sällskapet, som kom fram till henne och tog hennes utsträckta hand.
- Välkommen Alexander Berghag, att berätta för oss om mediala seanser!
Mannen som tydligen hette Alexander tog ett stort kliv upp på podiet, och ställde sig bakom stolen med händerna på stolsryggen.
- Hej! Han log stort och tittade ut över åhörarna. Spridda mummel hördes till svar. Okej, fortsatte han hurtigt, vi kör hårt på en gång! Hur många tror att det är möjligt att självmant ta kontakt med ”andra sidan” och få svar på frågor, vägledning eller tröst? Upp med en hand!
”Oh nej, inte handuppräckning på en gång!” Hon sänkte förtvivlat blicken, och försökte desperat kika åt sidorna för att se vad som hände i lokalen. Vissa räckte genast upp handen, några såg tvivlande ut. Mannen bredvid henne verkade helt lugn. Hon kunde inte se vad han gjorde av sina händer. Vad skulle hon göra? ”Ögonblick passera!!! väste hon i sitt innersta.
- Nehej, inte så många är så övertygade, fortsatte mannen som hette Alexander uppe från podiet. Hur många tror att det handlar om viljan att övertygas om spirituell hjälp och andar omkring oss då? Hand upp!
Hon stönade inombords och fortsatte envist att stirra väldigt engagerat ner på sitt högra knä. Nu märktes det tydligare aktivitet i rummet. Fler uppräckta händer tydligen. Fortfarande ingen synlig reaktion från mannen två stolar bort.
Alexander på podiet verkade äntligen nöjd med handuppräckningar och aktiva val och aktiva åhörare. Han övergick till att med varm och engagerad röst berätta om sina personliga erfarenheter och tankar inom ämnet, och hon kände hur hon sakta men säkert slutade lyssna för att istället iaktta de andra i rummet.
- Vad gör du här egentligen?
Hon hörde den pyttelilla rösten i sitt öra omedelbart, och stelnade till.
Tystnad. Hon vågade inte vrida på huvudet. Fortfarande tystnad. Försiktigt tog hon ett andetag, och lät blicken fastna på Alexander, samtidigt som hon försökte koncentrera sig på vad han sa. Inbillning, bara inbillning.
- Hallå!! Du behöver inte det här, du har mig nu. Den lilla rösten i hennes högra öra var uppfordrande och lite sträng, och hon kämpade förtvivlat emot lusten att vrida på huvudet. I ögonvrån såg hon hur någon pytte-liten irriterat gestikulerade.
Svetten bröt ut på ryggen på henne igen. Sakta vred hon på huvudet och vindade med ögonen mot den lilla mannen på högra axeln som nu såg lika irriterat på henne som den gamla mannen hade gjort när han betraktade den gestikulerande kvinnan innan föredraget.
- Du kan sitta kvar till pausen, och sen reser vi oss och går härifrån, fortsatte mannen, och satte sig sen resolut ner alldeles under hennes öra. Plötsligt fokuserade hennes blick igen, och hon upptäckte att hon stirrade rakt in i ögonen på mannen två stolar bort. Han log mycket brett.
Med blodet dånande i öronen och kinderna blossande som ljuslyktor i natten vände hon tillbaka blicken mot Alexander på podiet, som nu verkade i tagen att bjuda upp kvinnan med den gröna schalen på podiet.
Det fanns inga tankar kvar i hennes huvud. Hon såg att Alexander på podiet fortsatte prata och prata, och kvinnan nickade ivrigt innan hon också började prata engagerat. Nina hörde inte ett ord. Alldeles stel satt hon i sin stol, ända tills de andra plötsligt skramlande började resa sig. Paus. Äntligen!
Nina reser sig ur sin stol, när rummet nästan redan är tomt. Alla är på väg mot termosarna med kaffe och te-vatten i korridoren utanför. Men vart ska hon ta vägen? Ni bestämmer! Välj ett av alternativen nedan, senast lördag 20 augusti. Om ni inte har valt så gör jag det själv =)
Alternativ 1 - Nina böjer ner huvudet, vill inte riskera att behöva möta någons blick och i synnerhet inte Den Snygge Mannen Två Stolar Bort Som Nu Måste Tro Hon Är Galen. Hon gör sig så liten hon kan och banar sig fram mellan kaffedrickare och tedrickare, ursäktar sig hos någon och nästan rinner ner för trappan. Genom biblioteket. Ut genom dörren.
Frisk luft...
Halvspringande tar hon sig gatan fram, med bara en tanke i huvudet "Hem, säng, sova! Jag håller på att bryta ihop!". Då hör hon den lille mannens röst i sitt öra igen...
Alternativ 2 - Nina går efter de andra, ut i korridoren. Utan att tänka hamnar hon i kön till kaffe-termosen och där stannar hon. Det finns en tröst i att sälla sig till flocken, att göra som alla andra. Då verkar man ju åtminstone normal. Hennes hand darrar bara lite när hon trycker på den enorma knappen i locket på termosen, och hon spiller nästan inte alls. Med en försiktig suck tar hon plastkoppen och drar sig undan mot väggen. Här syns hon inte.
- Hej, jag såg dig inne i Blå rummet. Du verkade lyssna mest intensivt av alla, vad tycker du om kvällen så här långt? Ninas blick fokuserar på ett par svarta jeans framför henne. Sakta lyfter hon blicken och stirrar in i föredragshållaren Alexanders intresserade ögon.
- Eeeeeehhm....
Alternativ 3 - Utan att titta på någon av de andra, eller rullvagnen med fika som ställts fram åt dem utanför Blå rummet, tar sig Nina längre ner i korridoren, ner till toaletterna. Otåligt drar hon i första dörren, låst. Hon behöver bara få ett andrum, stanna inlåst tills de andra gått in i rummet igen och hon kan ge sig av. Andra dörren, låst. Förtvivlat tittar hon sig om, ser ytterligare två toaletter på andra sidan och häver sig över korridoren, sliter upp dörren till den första och stirrar åter igen in i ögonen på den ytterligt snygge mannen som inte har blivit mindre snygg sen senast hon gjorde det, men som nu bär en avsevärt mycket mer chockad min än sist.
- Uuääh... Åh... nej!
Alternativ 1 - Nina böjer ner huvudet, vill inte riskera att behöva möta någons blick och i synnerhet inte Den Snygge Mannen Två Stolar Bort Som Nu Måste Tro Hon Är Galen. Hon gör sig så liten hon kan och banar sig fram mellan kaffedrickare och tedrickare, ursäktar sig hos någon och nästan rinner ner för trappan. Genom biblioteket. Ut genom dörren.
Frisk luft...
Halvspringande tar hon sig gatan fram, med bara en tanke i huvudet "Hem, säng, sova! Jag håller på att bryta ihop!". Då hör hon den lille mannens röst i sitt öra igen...
Alternativ 2 - Nina går efter de andra, ut i korridoren. Utan att tänka hamnar hon i kön till kaffe-termosen och där stannar hon. Det finns en tröst i att sälla sig till flocken, att göra som alla andra. Då verkar man ju åtminstone normal. Hennes hand darrar bara lite när hon trycker på den enorma knappen i locket på termosen, och hon spiller nästan inte alls. Med en försiktig suck tar hon plastkoppen och drar sig undan mot väggen. Här syns hon inte.
- Hej, jag såg dig inne i Blå rummet. Du verkade lyssna mest intensivt av alla, vad tycker du om kvällen så här långt? Ninas blick fokuserar på ett par svarta jeans framför henne. Sakta lyfter hon blicken och stirrar in i föredragshållaren Alexanders intresserade ögon.
- Eeeeeehhm....
Alternativ 3 - Utan att titta på någon av de andra, eller rullvagnen med fika som ställts fram åt dem utanför Blå rummet, tar sig Nina längre ner i korridoren, ner till toaletterna. Otåligt drar hon i första dörren, låst. Hon behöver bara få ett andrum, stanna inlåst tills de andra gått in i rummet igen och hon kan ge sig av. Andra dörren, låst. Förtvivlat tittar hon sig om, ser ytterligare två toaletter på andra sidan och häver sig över korridoren, sliter upp dörren till den första och stirrar åter igen in i ögonen på den ytterligt snygge mannen som inte har blivit mindre snygg sen senast hon gjorde det, men som nu bär en avsevärt mycket mer chockad min än sist.
- Uuääh... Åh... nej!
